Denna konsumentguide om ädelmetallprodukter berättar vad köparen bör veta om stämplar, material, stenar och pärlor, guldsmedstekniker samt föremålens användning, skötsel och reparation.
1 · Köparens guide
Att köpa ädelmetallprodukter
Ädelmetallstämplar och intyg för stenar
Ädelmetallprodukters finhalt och märkning regleras i Finland genom lagstiftning. Innehavare av en namnstämpel som registrerats hos Säkerhetsteknikcentralen har rätt att tillverka eller importera ädelmetallprodukter. I regel ska föremålen ha stämplar som anger tillverkare och material. Därutöver kan de ha årsstämpel, ortsstämpel och kontrollstämpel.
Många länder saknar lagstiftning eller marknadskontroll för ädelmetallprodukter. Köp utomlands sker därför mer eller mindre på köparens eget ansvar. I Finland ger föremålets stämplar belägg för ädelmetallens äkthet.
Guld, silver, platina och palladium har världsmarknadspris, men priset på ett färdigt smycke omfattar också stenar, tillverkning, skatter och andra kostnader, vilka ofta utgör merparten av priset.
Det finns ingen finländsk lagstiftning om ädelstenar och pärlor. Vid köp av en värdefull sten bör man be om ett intyg med stenens namn, vikt, färg, renhet och slipning.
Skrotguld och -silver
Skrotguld är guldföremål som inte längre används och därför skrotas. Köparen är endast intresserad av guldet, inte av legeringsmetallerna eller de kostnader som ingick i ursprungspriset. Guldet måste skiljas från övriga ämnen och bearbetas på nytt. Säljaren får därför varken tillbaka det ursprungliga priset eller ens världsmarknadsvärdet av guldet i föremålet. Stämplarna är viktiga bevis på materialet.
Andra bestämmelser och anvisningar
Lagen om måttenheter och mätredskap samt Tukes anvisningar
En affär som exempelvis säljer kedjor eller köper skrotguld enligt grampris ska ha en verifierad våg. En kontrollmärkning ska finnas på vågen och kunden ska kunna se vägningsresultatet.
Konsumentskyddslagen och konsumentombudsmannens anvisningar
Lagen och anvisningarna gäller också ädelmetallbranschen. Reavaror ska först ha sålts till normalt pris i samma affär. En utförsäljning fick enligt dåvarande regler annonseras i högst sex månader när verksamheten upphörde helt. Renoverings- och andra realisationer fick pågå högst två månader åt gången och sammanlagt tre månader per kalenderår; specialerbjudanden normalt omkring en månad.
Tips för köparen
- Kontrollera lås, nålmekanismer och örhängenas bakstycken.
- Kontrollera att lödfogar är snygga och ytor väl avslutade.
- Kontrollera att bestickens skaft sitter rakt och stadigt.
- Kontrollera att gaffelspetsar och knivblad är tillräckligt vassa men att övriga kanter inte är det.
- Förvissa dig om att en serie kan kompletteras senare.
- Fråga om konstruktionens, metallens och stenarnas hållbarhet om smycket ska användas dagligen.
2 · Märkning
Stämplar på ädelmetallprodukter
Bestämmelser om stämpling har funnits i Finland sedan 1400-talet. Först krävdes tillverkarens namnstämpel, därefter årsstämpel och senare ortsstämpel. Äldre föremål kan också ha en sicksacklinje som visar att skråets ålderman granskat föremålet. Dagens märkningssätt härstammar huvudsakligen från 1810. Stämplarna hjälper köparen att fastställa ursprung och finhalt.
Kontrollstämpel
Kontroll- eller kronstämpeln visar vilken institution som granskat produkten. Den intygar att finhalten och andra lagstadgade krav kontrollerats och att tillverkaren registrerats. Finländska kontrollstämplar visar en krona på hjärtformad botten. En oval botten angav tidigare importvara. Kontroll och kontrollstämpling blev frivilliga år 2001.
Namnstämpel
Tillverkaren, säljaren eller importören ska märka produkten med sin namnstämpel. Den kan bestå av en versal eller en bokstavskombination. Före 2001 godkändes även figurer. Namnstämplar registreras hos Tukes.
Finhaltsstämpel
Finhaltsstämpeln anger ädelmetallen och dess andel. Oval botten betyder guld, rektangel silver, romb platina och tackformad botten palladium. Talet anger minsta mängd ädelmetall i tusendelar: 585 betyder 585 ‰ eller 58,5 procent.
När guiden utkom var tillåtna finhalter i Finland 375, 585, 750, 916 och 999 för guld; 800, 830, 925 och 999 för silver; 850, 900, 950 och 999 för platina samt 500, 850, 950 och 999 för palladium. Guldhalt anges också i karat: 14 karat = 14/24 = 583,33 ‰. Andra metaller saknar officiellt märkningssätt och kan anges med förkortningar eller namn, exempelvis MET, metal eller tenn.
Årsstämpel
Årsstämpeln anger tillverkningsåret; Z8 betyder exempelvis 2001. Den är frivillig.
Ortsstämpel
Ortsstämpeln är frivillig. Förr angav den kontrollorten, numera tillverkningsorten.
Utländska stämplar
Finland godtar också vissa utländska stämplar, främst CCM-stämplar (Common Control Mark). När guiden utkom hade konventionen 19 medlemsländer: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Irland, Storbritannien, Nederländerna, Österrike, Schweiz, Portugal, Tjeckien, Cypern, Ungern, Israel, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien och Polen. CCM-stämplade produkter kunde släppas ut på den finländska marknaden som sådana. Produkter stämplade i ett annat EES-land godtogs om stämplarna gav motsvarande uppgifter som de finländska — åtminstone ansvarig aktör och finhalt i promille.
Produkter befriade från stämpling
När guiden utkom var de vanligaste undantagen guld-, platina- och palladiumföremål under ett gram samt silverföremål under tio gram. Även ostämplade skulle de uppfylla förordningens krav. Föremål som var minst 50 år samt vissa redskap för vetenskapligt eller konstnärligt arbete, exempelvis silverinstrument, var befriade. Material behövde inte heller stämplas.
3 · Metaller
Material och ytbehandlingar
Rena ädelmetaller är vanligen för mjuka och legeras därför med andra metaller. Legeringen ger också önskad färg, bättre bearbetningsegenskaper och lägre kostnad. Föremål kan ytbehandlas för att förbättra färgen, framhäva dekor eller stenar och förhindra anlöpning. Försilvring eller förgyllning ökar inte penningvärdet, och en beläggning gör inte ett föremål till en ädelmetallprodukt.
Gulguld
Guld legeras främst med koppar och silver. Proportionerna ger nyanser från grönaktiga till rödaktiga. I södra och mellersta Europa har ljusare gult uppskattats och i Ryssland rödare guld än i Finland. Guld i ”fel” färg förgylls ibland, men beläggningen nöts bort. Guldföremål lackeras ibland men lämnas oftast obehandlade.
Andra gula metaller
En gul metall kan vara mässing (koppar och zink), brons (koppar huvudsakligen med tenn eller bly) eller gulddoublé, där ett tunt guldskikt fästs på oädel metall.
Vitguld
Vitguld förekommer inte naturligt utan får sin färg av en nickel- eller palladiumhaltig legering. Nickelvitguld rodieras vanligen för bättre färg och för att hindra nickel från att frigöras. Nickeldirektivet begränsar användningen av nickel bland annat i smycken.
Silver
Silver legeras med koppar. Normal silverlegering innehåller inte nickel, men föremål har ibland förnicklats för att förhindra anlöpning. Särskilt halskedjor rodieras numera. Oftast beläggs silverföremål med rent silver.
Platina och palladium
Platina används vanligen nästan ren. Den liknar vitguld men är mer slitstark och behöver ingen beläggning. Palladium är en platinametall som ännu användes relativt lite i smycken när guiden utkom.
Andra vita eller ljusa metaller
Titan används i klockboetter och i mindre omfattning, ofta färgat, i smycken. Tenn är mjukt och används till vissa pins och smycken men främst till stop, ljusstakar och liknande. Nysilver eller alpacka är en legering av koppar, nickel och zink. Den försilvras eftersom den nakna legeringen ger skedar obehaglig smak och för att förbättra färgen.
Undersökning av metaller
Ädelmetaller saknar smak och lukt. I övrigt kan identifiering utan test vara mycket svår. Metallaboratorier och kontrollorgan analyserar också privatkunders föremål. Vissa metoder ger en ungefärlig halt, andra noggranna mängder för alla metaller. Noggrannare metoder kräver ett prov, och vid alla analyser måste beläggningen avlägsnas från ett litet område. Ägaren betalar eventuell reparation.
4 · Smyckesstenar
Stenar och pärlor
Skickliga imitationer och kopior som framställts under naturtrogna förhållanden finns för nästan alla stenar och pärlor. Naturliga ädelstenar har bildats av olika grundämnen vid bestämda temperaturer och tryck. Genom att efterlikna förhållandena kan man framställa ”äkta kopior”, alltså syntetiska stenar.
Faktorer som påverkar priset utöver äktheten
- Sten- eller mineralart: smyckesstenar kan vara av många slag, men ädelstenar ska i regel vara hårda och sällsynta.
- Storlek: vikten anges i carat; en carat är 0,2 gram. Vanliga diamanter väger 0,01–0,25 carat.
- Renhet: sprickor, gasbubblor och orenheter inuti stenen kallas inneslutningar.
- Färg: gulaktiga diamanter är billigare än färglösa; kornblått är den dyraste nyansen hos blå safir.
- Slipning: rätt slipning framhäver glans och färg, och specialslipningar kostar något mer.
Kame
En graverad relief som utnyttjar skikten i snäcka eller sten.
Spektrolit
Benämningen på labradorit från Finland. Den är mjuk och lämpar sig inte för dagligt bruk, särskilt inte i ringar.
Diamant
Diamant består av kol och kan tillverkas industriellt. Den kan färgas genom bestrålning. Den värdefullaste naturliga färgen är helt färglös, nästan blåaktig; naturdiamanter är oftast lätt gulaktiga. Cubic zirconia är en vanlig imitation.
Pärla
Pärlemorskiktet i både äkta och odlade pärlor växer kring ett irriterande föremål i en mussla. Akoyapärlor kommer från saltvatten och Biwapärlor från sötvatten. Mallorcapärlor är helt konstgjorda imitationer.
Smaragd
En grön och i god kvalitet dyrbar ädelsten. Nästan alla smaragder har synliga inneslutningar.
Rubin och safir
Rubin är röd korund. Korund av alla andra färger är safir; blå safir är vanligast. De flesta rubiner och blå safirer i handeln är syntetiska.
Infattningar
Sargfattning
Sargens kant viks över stenens kant, främst på rundslipade stenar.
Klofattning
Ljus når stenen underifrån och genom öppningar. Böjda klor håller stenen.
Karmoseringsfattning
En större färgad sten eller pärla omges vanligen av diamanter.
Gnuggfattning
Metall gnuggas över stenkanterna. Stenarna skyddas mot slag och fastnar inte lätt i kläder.
Kornfattning
Små korn som lyfts ur metallen håller rader av mindre stenar på plats.
5 · Tillverkning
Olika guldsmedstekniker
De flesta ädelmetallföremål i handeln massproduceras genom gjutning eller pressning. Pressade föremål är vanligen tunna, täta och hållbara. Gjutna föremål är tjockare, visar ofta små porer och tål böjning eller förstoring av en ring sämre. Förutom gjutning och pressning använder guldsmeden bland annat sågning, filning, hamring och lödning. Varje teknik nedan lämnar karakteristiska spår.
Flätning
Kedjor flätas av länkar i olika former. Mycket tunn silvertråd kan också virkas, vävas eller knypplas.
Emaljering
Glaspulver smälts fast på ytan. Äkta emalj tål inte slag, till skillnad från plastimitationer.
Filigran
Filigran liknar spets (latinets filum, tråd, och granum, korn eller pärla). Många föremål i handeln är gjutna kopior.
Drivning
Ett tredimensionellt mönster formas växelvis från båda sidor med punsar. Ett liknande utseende kan också pressas fram.
Niello
En massa av silver, koppar och bly smälts in i fördjupningar och liknar blyertsstreck på ytan.
Gravyr
Text och bilder kan graveras för hand eller med maskin. Gravyr individualiserar föremålet, kan identifiera ägaren och har historisk betydelse. Handgravyr varierar linjens bredd och djup; maskinens spår är jämnt och grunt och tål slitage sämre.
Granulation
Ytan dekoreras med små metallkorn. Liksom filigranföremål är de flesta granulerade föremål gjutna kopior.
Retikulering
Äldre silverfodral har ofta en skrynklig yta. Silverplåtens yta smälter vid upphettning och drar ihop sig i veck när den stelnar. Relief kan också etsas fram med syror.
Trådinläggning
Spår skärs i ytan och metalltrådar i olika färger läggs in, oftast i vapnens ståldelar eller orientaliska mässingsfat.
6 · Skötsel
Användning, förvaring, rengöring och reparation
Användning
Kemikalier skadar pärlor och känsliga stenar. Krämer kan exempelvis tränga in i turkos och göra den grön. Ta därför på smycken först efter smink och parfym. Tunna eller ihåliga smycken tål inte dagligt bruk; ta av alla smycken till natten. Tillplattade kedjor brister lätt och kan inte återställas. Vinsyra angriper silver, medan lutfisk, majonnäs och ägg mörkfärgar det.
Förvaring
Rengör smycken och silver före förvaring och låt dem inte skava mot varandra. Häng upp tunna och platta kedjor. Förvara inte stensmycken varmt: inneslutningar kan utvidgas och spräcka stenen, och färgen kan förändras. Ametist kan exempelvis bli gul citrin. Tenn blir sprött i kyla och kan utveckla mörka, sönderfallande fläckar, så kallad tennpest.
Rengöring
Rengöringsmedel för ädelmetaller är giftiga: använd handskar, vädra och skölj noggrant. Bäst resultat fås hos en guldsmed, som samtidigt kan polera repor.
Guldsmycken
Milt tvålvatten passar guld och hårda stenar men inte porösa stenar eller pärlor. En droppe ammoniak kan tillsättas. Använd endast en mycket mjuk borste.
Silverföremål
Skölj först bort damm och lös smuts. Använd silverputsmedel eller putsduk från en guldsmedsaffär; vätskor tar också bort avsiktlig mörk dekor. Rengör kannors insida med diskmedel. Diska inte silverkärl eller bestick i maskin: värmen kan lossa handtag och starkt alkaliskt medel angriper silvret.
Bronsföremål
Om lacken slitits bort kan föremålet rengöras med silverputsduk eller medel för mässing och koppar. Ta först bort återstående lack med aceton, tvätta med diskmedel och lackera vid behov det torra föremålet på nytt.
Kontroll av skicket
Kontrollera regelbundet kedjor, lås, steninfattningar och silkestråden i pärlhalsband, eller låt en guldsmed göra det.
Reparation
Låt aldrig en amatör reparera ädelmetall med tennlod; tenn och bly kan förstöra metallen. Begär ett mottagningskvitto med noggrann beskrivning, ett kostnadsförslag och besked om stämplarna bevaras. Förlorade stämplar kan ersättas av guldsmed eller kontrollorgan. När guiden utkom förvarades föremålet i tre månader efter angivet färdigdatum och lämnades därefter till hittegodsexpeditionen.
7 · Välbefinnande
Smycken och allergi
Som huvudregel minskar risken för allergi eller överkänslighet ju ädlare metallen är. Nickel är det vanligaste allergenet i smycken. Ihåliga smycken och flätade kedjor samlar smuts, breda ringar gör huden fuktig och dåligt avslutade föremål kan skava. Piercing bör endast utföras av sakkunnig. Den är alltid ett öppet sår som lätt får bakterier i osanitära förhållanden och måste skötas tålmodigt.
8 · Rådgivning
Var finns mer information?
Följande aktörer gav information och tjänster när guiden utkom. Namn och uppgifter kan ha ändrats.
Tukes
- övervakade branschen
- registrerade tillverkare och importörer
- utförde marknadskontroll
- deltog i utveckling och forskning
- gav anvisningar och information.
Övriga myndigheter
- Konsumentverket och kommunala konsumentrådgivare
- hälsovården och hälsoinspektörer.
Kontrollorgan
- analyserade bland annat ädelmetaller
- stämplade ädelmetallprodukter.
Förbund och föreningar
- Suomen Kultaseppien Liitto ry
- Suomen Kelloseppien Liitto ry
- Suomen Kello- ja Jalometallikauppiaat ry
- Käsi- ja taideteollisuusliitto
- Kaivertajat ry.
Företag
- företag som undersöker, rengör och levererar metaller
- företag som undersöker stenar
- ädelmetallhandlare
- importörer av ädelmetallprodukter
- tillverkare.
Utbildning
Guiden nämnde Lahden ammattikorkeakoulu / Muotoiluinstituutti, Lahden käsi- ja taideteollisuusoppilaitos och Invalidiliiton Järvenpään koulutuskeskus. Många andra hantverks- och konstindustriskolor gav också relevanta färdigheter.
Hobbyverksamhet
- guldsmedsklubbar
- stenklubbar
- kurser i smycketillverkning vid medborgarinstitut.
9 · Begrepp